Ska bli så skönt att vara ledig 2 dagar. Och jag hoppas att det kommer bli lite nytta gjort då.

Känns fruktansvär skönt att K börjat ta lite mer insiativ till att få sake att rulla på nu. Har känt mig ganska tjatig kring allt det här att flytta ihop och det är ingen rolig kännsla för att saker ska bli gjoda. Men nu verkar det blivit lite ändring och han ska ha en eloge för det.

Igår fixa han ena listen/tröskeln in till badrummet. Idag åkte gammla diskmaskinen till tippen och han har pratat med banken och fått lite datum som vi ska sätta oss ner och titta ut vad som kan passa.

Ska bli spännande å se om dom har nått bra "erbjudande" till bolån så vi kanse kan få ett lånelöfte =)

Går allt i vår väg kan man ju alltid hoppas att vi till sommaren bor tillsammans och i mitten av våra hem orter.

 

Inga fler jobbuppehåll och saknaden kan bli för ett par timmar i stället för flera dagar WOOOP WOOOP!!

 

 

Idag har vart en typisk sådan dag. Vad som än är grunden till saker och ting så får jag det till att jag är totalt värdelös och inte duger till.

Varför är min kille med mig när det finns så många snyggare och bättre tjejer?

Skulle ju inte vara konstigt om han skulle lämna mig el vara med nån annan... osv osv

Men varför??

Varför äns tänka så?? Han har gjor valet att vara med mig och är fri att gå precis när han vill. Det är inget tvång att stanna i förhållandet så nått måste ju vara bra med mig eftersom han är kvar, men ändå är det så jäkla svårt att få in det i pallet. Hur mkt jag än försöker intala mig det så går det inte in idag.

 

Och just dom frågorna ovan är återkommande.

Är grunden att man har svårt att tro man räcker till och är duglig pga tidigare erfarenheter.

Är min grund i att som ett litet barn blivit övergiven av min egen far. Att redan som liten få smaka på livets hårda sida hur det känns att bli övergiven och sviken. För jag mins så starkt att tankarna jag hade då till varför min pappa inte brydde sig om mig utan hellre tog hand om min plastsyster som inte äns var hans egna kött och blod var just detta. Jag dög inte till. Jag var rutten. Jag var det svarta fåret i familjen som alltid vart klankad på vad jag än gjorde. Allt var fel. Precis allt! Och sedan var han borta....

Jag vet inte hur många gånger jag gråtit över det hela. Hur hårt det tog på mig att det blev som det blev. Fortfarande kan det vara jobbigt fast på ett annat sätt.

Trots att jag idag vet att det är aldrig är barnets fel så finns ju fortfarande grunden i tankesättet som liten kvar på nått vis långt där inne. Och räddslan att någon man älskar ska såra än sitter kvar.

 

Med det nya året skapar jag en ny blogg.

 

Den jag hade tidigare fick tyvärr lov att läggas ner pga av en lång historia ni säker kommer få höra senare.

Känns på ett sätt lite tragiskt att lämna den tidigae för den kändes som "hemma" kan på sitt sätt låta fånigt men tror att många som bloggar förstår vad jag menar...

 

Men men.. nu få man göra bästa av situationen och föhoppningsvis kommer denna tillslut kunna kännas bra. Förhoppningsis ännu bättre när jag väl lyckats "flytta in" ordentligt och fått till sidanpecis som jag vill ha den =)