Idag har vart en typisk sådan dag. Vad som än är grunden till saker och ting så får jag det till att jag är totalt värdelös och inte duger till.

Varför är min kille med mig när det finns så många snyggare och bättre tjejer?

Skulle ju inte vara konstigt om han skulle lämna mig el vara med nån annan... osv osv

Men varför??

Varför äns tänka så?? Han har gjor valet att vara med mig och är fri att gå precis när han vill. Det är inget tvång att stanna i förhållandet så nått måste ju vara bra med mig eftersom han är kvar, men ändå är det så jäkla svårt att få in det i pallet. Hur mkt jag än försöker intala mig det så går det inte in idag.

 

Och just dom frågorna ovan är återkommande.

Är grunden att man har svårt att tro man räcker till och är duglig pga tidigare erfarenheter.

Är min grund i att som ett litet barn blivit övergiven av min egen far. Att redan som liten få smaka på livets hårda sida hur det känns att bli övergiven och sviken. För jag mins så starkt att tankarna jag hade då till varför min pappa inte brydde sig om mig utan hellre tog hand om min plastsyster som inte äns var hans egna kött och blod var just detta. Jag dög inte till. Jag var rutten. Jag var det svarta fåret i familjen som alltid vart klankad på vad jag än gjorde. Allt var fel. Precis allt! Och sedan var han borta....

Jag vet inte hur många gånger jag gråtit över det hela. Hur hårt det tog på mig att det blev som det blev. Fortfarande kan det vara jobbigt fast på ett annat sätt.

Trots att jag idag vet att det är aldrig är barnets fel så finns ju fortfarande grunden i tankesättet som liten kvar på nått vis långt där inne. Och räddslan att någon man älskar ska såra än sitter kvar.